IMG_5655

 Det fanns ingen kyrka i den här lilla staden i Turkiet, tills personer från tre olika håll ihärdigt börjar be om detta … Då börjar det hända saker.

Det är söndag i ett gråmulet, duggregnigt Istanbul när vår chaufför Jacob tar oss ut ur storstaden i en minibuss. Färden tar två timmar och går från Istanbuls höghusfulla förorter till en liten stad fint belägen vid en sjö. Lite senare på året kommer kullarna här i provinsen Trakien vara vackert gröna och dalarna gula av blommande solrosfält.

Jacob jobbar för IBRA-stödda tv-kanalen Kanal Hayat som kontaktperson, coach och  församlingsplanterare. Målmedvetet jobbar han för att de personer som kommer till tro får träffa andra troende och att små församlingar kan bildas. Under färden berättar han om den församling vi ska besöka. För några år sedan fanns det ingen fungerande församling i staden. – Jag och två vänner i min församling fick en börda för att be för staden. Under fyra år kom vi hit med några veckors mellanrum och bad. Nere på stranden, på gatorna, på tehus, vi bad överallt. Jacob började såsmåningom få telefonsamtal från just denna stad. Sommaren 2014 började de samla de nya kontakterna, några familjer och enstaka personer, till möten och picknickar. Det var så församlingen började.

Förutom Istanbulgänget bads det från två andra håll också, vilket vi får höra mer om efter den gudstjänst som vi strax ska få vara med om.

När vi kommer in i kyrkan, som är en vanlig hyreslägenhet, råder förberedelser inför gudstjänsten. Plaststolar placeras ut i gudstjänstlokalen, ett kallt vardagsrum svagt uppvärmt av ett glödande värmeelement. Fönstren mot gatan är täckta av tunna spetsgardiner. De vinröda sammetsgardinerna som draperats på varsin sida om träkorset mitt på väggen är en färgstark kontrast mot de nymålade, ljust gula väggarna.

Vi blir välkomnade och Isac, en ung kille med håret uppsatt i en tofs, inleder gudstjänsten med gitarrspel och innerlig lovsång och bön.

Det är inte så många här idag, bara 13-14 personer, plus vi som är gäster (fem svenskar, Jacob och tre av hans vänner). Men för två veckor sedan var de 35 stycken samlade.

Redan i början av gudstjänsten är det nattvard. Isac bryter itu en brödlimpa och häller upp druvjuice i plastmuggar som delas ut till besökarna. En ung man med långt, lockigt hår avböjer. Det visar sig sedan att han är i kyrkan för första gången. Han har gått hit med en av sina vänner och säger att han gärna kommer tillbaka.

– Förlåten är delad itu, påminner Isac. Det är viktigt att vi som kristna inte har något otalt med någon.

Jag tittar på sammetsgardinerna som liksom dragits åt sidan för att visa korset. Nattvarden och orden handlar mycket om nåd och förlåtelse.

Pastorn som predikar poängterar vikten av att vi som syskon hjälper varandra, men att vi alla är beroende av Gud för att få hans förlåtelse.

– Du är förlåten och befriad, så lev då i Andens ledning i vardagen! Låt oss be att Gud stärker vår önskan att leva efter hans vilja.

Samtidigt, från en minaret någonstans utanför lägenheten hörs en uppmaning att be. Efter den positiva gudstjänsten börjar några personer direkt fixa fram hett te. Någon går iväg för att köpa kakor, en annan tar fram en påse med blandade nötter och torkad frukt och bjuder på. Vi samlas i lägenhetens stora hall och försöker prata så gott det går. Vår tolk Mirjam tolkar friskt mellan svenska och turkiska, däremellan får vi le vänligt åt varandra. Men det finns en härlig värme mellan oss.

Som sagt, det var inte bara en grupp från Istanbul som bad att det skulle födas en församling i denna stad. Vi träffar Maria, vars hårfärg exakt matchar sammetsgardinerna – vinrött. Hon flyttade till staden för att plugga, och då fanns det ingen kyrka här.

– Men för två år sedan började jag och Isac (killen som ledde gudstjänsten) och en annan troende kompis att be att det skulle bli en församling här. Varje vecka gick vi upp på en kulle i staden, lovsjöng och bad. För hur skulle vi klara oss utan en församling?

Maria är idag så tacksam för församlingen. Hon förklarar att hon är ensam troende i sin muslimska familj som är helt emot hennes val att bli en kristen.

– Vi är som en familj och det är väldigt skönt att ha andliga storasystrar och storebröder, säger hon.

Jag får också en pratstund med pastorn och hans fru. De bodde i grannstaden, men kände starkt för den stad vi nu befinner oss i och började för fyra år sedan att be för området. Pastorn åkte hit varje vecka och så småningom kom även gänget från Istanbul hit för att be tillsammans med honom.

Mannen blev frälst för nio år sedan, men har ingen pastorsutbildning, så de senaste åren har han coachas av Jacob och hans församling i Istanbul.

– Jag har fått se och lära mig hur församlingsarbete fungerar och jag har fått mycket stöd av dem. Allra mest har Jacob stöttat mig. Det är kärlek på riktigt! säger han och tittar bort mot Jacob som sitter där och ler ödmjukt.

Jacob försöker också komma till den lilla kyrkan och stötta pastorn och hans färska församling varannan vecka.

Pastorn berättar att sedan de fick hyra denna lägenhet har de troende bidragit med vad de kan. Någon har kommit med en månads hyra, någon har skänkt stolarna och så vidare.

– Vi ska snart sätta upp en skylt utanför lägenheten så att folk kan se att det är en kyrka och hoppas att fler och fler ska komma till församlingen. Vi är beredda på att det kan komma attacker mot oss, men vi vill inte leva som en isolerad grupp.

Just nu finns ett 20-tal församlingsgrupper i Turkiet som mer eller mindre är ett resultat av tv-kanalens arbete. I just denna kyrka är fyra, fem personer direkta ”tv-kontakter”. Det församlingen nu ber för är att ett par troende familjer ska komma hit för att stötta den nya församlingen. Det kommer säkerligen hända, för här finns människor som märkt att bön fungerar!

 

Vi når öppna hjärtan i slutna länder

Säg Ja nu och ge en gåva. Tillsammans kan vi berätta om Jesus i 60 länder på 100 språk. Bli månadsgivare ett enkelt och praktiskt sätt att skapa lärjungar tillsammans med IBRA.