OBS: Kvinnan på bilden är inte densamma som i artikeln.
Zawadi var 13 år när soldater stormade in i hennes by för att döda och skända. Än i denna dag vet hon inte vad som hände med föräldrarna och hennes fyra syskon. Det hon vet är att hon tillsammans med fem andra flickor från byn blev bortförd – ut i Demokratiska Republikens djupa skogar.
Från den stunden stannade livet upp, så som hon känt det. Nu var allt bara kaos och skräck för Zawadi. Ännu när hon nu sju år senare berättar vrider hon händerna och det glimmar en tår i ögonvrån.
Hon och hennes kompisar blev direkt utsatta för våldtäkt för att knäcka deras självkänsla. Olika soldater tvingade sig på dem gång på gång. De fick släpa hem ved och vatten till lägret, hacka åkrar, koka mat och bära tung utrustning när de ibland flyttade på sig. De blev slagna så fort de gjorde något som retade upp någon soldat. Två av flickorna gick för långt i att trotsa order. De dödades framför ögonen på de övriga.
Ganska snart märkte Zawadi att hon var gravid. Hon födde en son när hon var bara 14 år gammal. Vem som var far hade hon inte en aning om, för så många hade tvingat sig på henne.
Efter en tid lyckades Zawadi med sin son och ett par andra flickor att fly. I ett obevakat ögonblick försvann de in i skogen, fast beslutade att det fick bära eller brista, nu måste de bara bort. Den delen av berättelsen är höljd i dunkel. Det jag får veta är att så småningom kom de till en väg och de fick stoppat en bil. Som genom ett under var det vänliga människor i bilen. De körde dem till PMU-stödda Panzisjukhuset i Bukavu i Östra Congo. Huvudläkare på sjukhuset är Dr. Dennis Mukwege som fått flera internationella utmärkelser på grund av sitt jobb med att hjälpa våldtäktsoffer i Demokratiska Republiken Kongo och lyft frågan om våldtäkt som vapen i krig på agendan i internationella forum.
På Panzi fick Zawadi den första hjälpen. Här hörde hon också för första gången Radio Neno la Uzimas program. (En av IBRAs partner i Kongo) Det var speciellt programmet ”Sema nami” (Prata med mig) som Mama London presenterar ett par gånger i veckan. Zawadi var alltid ivrig att lyssna på den varma kärleksfulla rösten som talade om att det finns en som älskar alla oavsett vad man varit med om. Zawadi var så fylld av ett virrvarr av känslor. Hat, bitterhet, skam, sorg, självförakt och förtvivlan dansade ständigt en vansinnesdans i hennes inre. Men när hon lyssnade till radion lugnande tankarna ner sig och hon kände frid.
Efter en tid fick Zawadi träffa Mama London personligen. Tillsammans med sin son fick hon komma och bo i de lokaler som Mama London har just för detta ändamål, att hjälpa utsatta flickor på fötter igen.
Det har tagit tid, men sakta, sakta har Zawadi läkts inombords, och tankar och känslor har funnit nya mera konstruktiva banor. När hon lyssnat till programmen på Radio Neno la Uzima, samtalat med Mama London och med andra flickor i liknande situation började förståelsen växa fram om vem Jesus verkligen är och vad han kunde göra för henne.
”När jag beslutade mig för att ta emot Jesus i mitt liv och acceptera att han förlåter mina synder, då kunde jag också förlåta dem som gjort mig så illa och som stal min barn och ungdomstid ifrån mig. När jag kunde uttala min förlåtelse så rann hatet och bitterheten av mig och jag fylldes med frid och tacksamhet. Då först tog tårarna slut,” säger Zawadi.
Mama London fyller i: ”Ja flickan bara grät och grät de första åren hos oss. Så fort någon talade vänligt till henne eller på något vis visade en kärleksfull handling så kastade sig Zawadi runt halsen på den personen och grät hejdlöst. Hon grät för allt! Men nu är det länge sedan jag sett henne gråta. Hon är hel nu tack vare Jesus och Neno la Uzimas program.”
”Tack Jesus! Tack Neno la Uzima! Och du, vår gäst, säg till alla som har något med saken att göra att se till att Neno la Uzima’s röst aldrig tystnar! Vi är så många som förvandlats Vi är så många som behöver den rösten,” skyndar sig Zawadi att säga. ”Det är den rösten som har gett mig och många andra kvinnor livet tillbaka!”
”Så, vad händer nu? ” frågar jag lite försiktigt. ”Vad har du för planer?” Samma stund jag ställer frågan förebrår jag mig själv att man kanske inte skall prata så med en person som just helnat och kanske ännu bär på djupa själsliga sår. Kanske varje dag fortfarande är en lång uppförsbacke?
Zawadi svarar ivrigt: ”Jag har just fått löfte om ett litet lån på 20 US Dollar. Jag tänker börja göra lite affärer. Sälja frukt och grönsaker eller något liknande. Kanske jag kan komma igång så att jag kan hyra ett eget rum att bo i tillsammans med min son. Han börjar förresten bli stor nu. Han har just börjat skolan och ställer besvärliga frågor. Han har flera gånger frågat vem som är hans far och var han finns. Då svarar jag honom att Jesus är din far. Och så vill jag hjälpa andra flickor som varit med om liknande saker som jag. Jag vill gärna hjälpa Mama London. Jag har redan fått föra några flickor till tro på Jesus när jag berättat vad Jesus gjort i mitt liv.” säger Zawadi och drar efter andan. Hon skulle nog kunna prata mycket om vad hon vill göra, men mama London tar henne försiktigt i armen som ett tecken att det räcker.
Livet tog en paus på drygt sju år. Det stannade till i helvetet. Men tack vare kärleksfulla människor och tack vara en radio station som stöttas av IBRA så fick livet ny fart för Zawadi. Framtiden hägrar och glädjen lyser i ögonen när vi skiljs åt efter vår samtalsstund på Radio ya Uzimas kontor. Nu är det min tur att torka bort en tår. En tår av tacksamhet och gripenhet att under som dessa kan ske.
Recent Comments