Nu flyttar svenska Sara till Kairo!

Skärmavbild 2015-09-09 kl. 13.19.23

Sara Jakobsson är en van Egyptenresenär, men i höst blir hon mer än så, då blir hon Kairo-bo.Varför väljer hon att flytta till  en överbefolkad, avgasfylld och i många stycken kaotisk storstad i Mellanöstern?

Sara Jakobsson, vem är du?

– Jag är 26 år, från Kristinehamn där jag bodde tills jag var 20 år. Jag har en kandidatexamen i Mänskliga Rättigheter från Teologiska högskolan i Stockholm. Bodde en sväng i Göteborg och jobbade på dagis.
– Annars har jag bott utomlands; var PMU-praktikant i Tanzania 2009 – 2010 och bodde 1,5 år i Berlin där jag jobbade och pluggade religionsvetenskap och Mellanöstern-/Nordafrikastudier på distans.

Du har varit i Egypten massorav gånger, senast nu i augusti…

– Jag tror jag varit där 9-10 gånger. Första gången var 2008 när jag var med i ett ungdomsutbyte då tio ungdomar från Kristinehamn och tio från Alexandria var två veckor i Sverige och två veckor i Egypten.
– Den resan satte igång mitt hjärta för Egypten!
– Sedan dess har jag haft nära kontakt med mina egyptiska vänner. Jag har hjälpt (missionsinspiratör) Annelie Lennartsson med de resor hon lett och varit på andra missionsresor.
– Privat har jag hälsat på vänner och skrivit min C-uppsats där (om landets lagar som berör NGOs – ickestatliga organisationer).

Vad är det som drar med Egypten?

– Jag har alltid varit intresserad av Mellanösternområdet, som jag tycker har en väldigt fascinerande kultur. Mina föräldrar var aktiva i en flyktingförläggning i Kristinehamn så jag träffade många från just Mellanöstern. Det är något som gjort att jag velat lära mig mer om området.
– Det är intressant för mig som studerat Mellanöstern att följa med i det som hänt runt Den arabiska våren.

Vad får dig att trivas i Egypten?

– Det är mycket skratt och humor och inte alls stelt eller fyrkantigt. Jag tror att det passar min personlighet, jag är rätt flexibel som person så jag passar in i tänket ”Det är som det är”. Människorna är ju helt fantastiska, omtänksamma och bryr sig. Det är omöjligt att åka dit utan att folk fastnar i ens hjärta!
– Sen är jag övertygad om att Gud lagt Egypten på mitt hjärta. Jag är trygg i min kallelse, det är en stor del av varför jag känner för Egypten.

IBRA har ju deklarerat Kairo som en ”Key City” – varför är det viktigt att vi jobbar där?

– Det händer så mycket i staden som påverkar hela regionen. Redan nu producerar IBRA radio- och tv- program i Egypten som sänds över hela arabvärlden och som är med att förändra människors liv.
– I mina studier har jag insett att läget aldrig har varit värre än nu vad gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det ser mörkt ut, speciellt för kvinnor är situationen fruktansvärd, men jag vägrar att ge upp tanken att det går att förbättra situationen.
– När ungdomar i Kairo är förvirrade över läget och det är stridigheter mellan olika islamiska grupper har vi en chans att visa på något annat, Jesus. I början av oktober flyttar du ner till Kairo. Vad ska du göra?
– Jag ska plugga arabiska, främst den egyptiska dialekten. I dag kan jag bara säga: ”Jag är jättehungrig!” och ”Du är galen!” till både en tjej och en kille! Det blir en utmaning men det får gå!
– Jag kommer också hjälpa till hos olika partner och vara en del av den lokala ”Key City”-gruppen. Jag hoppas kunna vara en resurs och en kontaktperson mellan Egypten och Sverige i arbetet. Ekonomiskt klarar jag mig ett tag på egen hand, men hoppas få församlingar som kan stötta mig.
– Jag har ett hjärta för detta, ser mig som en missionär med en iver att människor i arabvärlden ska få lära känna Jesus, så därför bekymrar jag mig inte. Det kommer att lösa sig om jag går i tro.
– Det är som min mamma  och pappa säger: Om Gud har kallat dig så ska han ta hand om dig! Jag tänker att jag ska vara där ett år. Minst. Till att börja med.

Hur känns det nu?

– Jättebra! Det är egentligen inte ett så superstort steg för jag har redan varit där och känner många, utan det känns mer ”Äntligen!” Ända sedan jag var där första gången för sju år sen har jag känt: ”Hit ska jag komma tillbaka!” Så det är gött att det äntligen händer. Men det är lite overkligt också. Tuffast blir nog att lämna min systerdotter som är ett år…

Ge ett bidrag