Suleiman reser alltid i skydd av mörkret.
De kristna kallar honom hedning. Muslimerna kallar honom otrogen. Suleiman befinner sig i ingenmansland. I skydd av mörkret går han mellan den muslimska by där han bor till de nya kristna som behöver hans stöd. Varje dag riskerar han sitt liv för det som är hans kallelse. ”Så klart att jag är rädd! Men rädslan är mänsklig. Gud har lovat oss skydd och min tid är inte inne ännu”, säger han.
Suleimans röst är mjuk och samtidigt distinkt. Rösten skär genom mörkrets alla ljud: Cikador och skratt som hörs på avstånd. En röst som han är väl medveten om kan kosta honom livet. ”Radiopratare lever alltid i skuggan av sin egen död. Våra fiender är väl medvetna om att det inte går att stoppa radiovågorna. Därför ger de sig istället på källan: Röstbäraren”, säger han. ”Jag är säker på att du är rädd för saker där du bor, det är bara det att vi är rädd för olika saker.” Många utomstående kristna organisationer har försökt arbeta i områden där somalierna bor, regioner i Kenya, Etiopien och Djibouti som gränsar till Somalia, och även inne i Somalia, men utan att lyckas. Har det funnits telefoner, har de beslagtagits. Broschyrer blir brända. De kristna har blivit persona non grata eller dödade.
Tidigare mötte man nyfrälsta i cellgrupper. I en av grupperna kom en nyfrälst och tog med en vän. I två månader kom de tillsammans och var en del i gruppen. ”En dag när de kom dit var gruppen omringad av säkerhetspolis. De två personerna var spioner och hade angivit hela gruppen. En del av dem blev fängslade, andra blev dödade på plats”, säger Suleiman. En annan nyfrälst hade bett en i teamet att ta med en låda med biblar när han skulle på en resa från Kenya till Somalia. Vid gränsen blev de stoppade och bilen blev genomsökt. Lådan med biblar hittades och vakterna frågade vem den tillhörde. ”Ingen sa något, men när vakterna sökte igenom lådan hittade de en bild på min medarbetare. De avrättade honom direkt”, säger Suleiman. Dessa händelser har gjort att säkerhetstänkandet har blivit större. Numer träffar man inte de nyfrälsta i grupper, utan en och en. Det blir mer tidsödande och resorna mellan hans hem och orterna med somalisk majoritet och Somalia blir fler för Suleiman. ”Men jag vet att jag har valt den rätta vägen och jag tänker inte vända bort från den”, säger han.
Radion har fått utökad sändningstid från femton minuter fem dagar i veckan till trettio minuter sju dagar i veckan. Varje vecka kommer det brev från nya troende. Men hotbreven är också frekventa. En brevskrivare har varit oerhört ihärdig och har i flera år utfärdat mordhot genom sina brev. Teamet som Suleiman arbetar med svarar på alla brev, även dem som hotar. När brevskrivaren under flera år bara fått kärlek tillbaka, veknade han till slut. ‘Vad är det med er? Här skriver jag till er, hotar och bespottar er, men ni ger mig bara kärlek tillbaka?’ ”Ja, vi ber för våra fiender, till och med dem som förråder oss, för ‘de vet inte vad de gör’”, säger Suleiman. Som radiomissionär vidtas alla säkerhetsåtgärder som är möjliga. Rösten transformeras inför sändning. När Suleiman reser för att besöka nyfrälsta är det alltid i skydd av mörkret.
Han öppnar aldrig e-post utomlands, för att ingen ska kunna lokalisera honom. Men han har ständigt ögonen på sig. Han är född muslim. När han var liten blev hans mamma troende. De bodde i en by där det fanns 99 procent muslimer. De kristna bodde för sig själva på andra sidan landsvägen. Suleiman var med sin mamma när hon gick hem till en av de kristna kvinnorna för att få höra mer om Jesus. På vägen hem blev hon stenad på öppen gata. Hon segnade blödande ned på den dammiga vägen och Suleiman visste inte vad han skulle göra. ”Jag satt där intill henne och såg hur livet försvann ur henne. Det fanns ingenting jag kunde göra”, säger han. Bilden är fastetsad i hans inre. Han känner till farorna och vet om att det finns handlingskraft bakom hoten. ”Jag blev arresterad tillsammans med några andra kristna. Vi var två veckor i fängelse. Men Gud vänder alltid till det bästa.
Vi fick kontakt med en grupp studenter där och fick hjälpa dem med matematik och engelska. De andra fångarna skyddade oss och såg till att ingen kom i närheten som ville skada. De kallade vårt hörn av arresten för ’det fredliga hörnet’”, säger han. I arresten blev de förhörda om sin kristna tro. Suleiman svarade att det till och med i Koranen står att varje knä ska böjas och varje tunga ska varje tunga ska bekänna att Jesus är Herre den sista dagen. ”Gud säger i Bibeln att hans folk ska förstöras på grund av brist på kunskap. Det är på grund av att vi har blivit lovade upprättelse på den sista dagen jag med mod och passion sprider budskapet av sanning till mitt folk”, säger Suleiman. Efter två veckor blev de släppta eftersom det inte fanns bevis för att de begått något brott. ”Säkerheten handlar om att ha stora öron, liten mun och ett hjärta som Gud”, säger han.
Nej, för egen del är Suleiman inte rädd. Det han oroar sig för är att något ska hända med honom så att hans fru och barn blir lämnade utan skydd, att de ska tvingas bli muslimer. ”Jag har ett stort böneämne och det är att mina barn ska få gå i en kristen skola, precis som jag fick göra. Då får de en starkare kristen grund. En tjock trädstam går inte att böja, men ett tunt träd kan du böja hur lätt som helst”, säger han. I skydd av mörkret reser han nu. Inte bara mellan två nationer, utan också mellan två kulturer. I den ena kulturen, den kristna, är han misstänkliggjord och sedd som en hedning, eftersom han konverterat och inte är född kristen. De undrar om han verkligen är kristen på riktigt, eller bara låtsas för att komma åt dem. I den andra, den muslimska, är han en otrogen, en fiende som inte förtjänar annat än döden. Och där när han mitt i natten befinner sig mellan de två kulturerna och bara har stjärnhimlen över sig kan han ibland känna en enorm ensamhet och utsatthet. ”Det enda som håller hoppet uppe då är att jag vet att det finns andra kristna i världen som vet om att jag är där”, säger han.
FOTNOT: Suleiman heter egentligen något annat.
Recent Comments