Redan när jag var tonåring hade jag en längtan att få tjäna Gud.

Jag växte upp i en ganska trasig familj men jag fick gå i söndagsskolan. När jag bad hörde jag att Gud sa att jag skulle gå till ökenfolket. I mitt land fanns ingen öken, men jag visste ju att Gud hade sagt det. Det gick några år och när jag mötte folk från Nordafrika kom ”ökenkallelsen” tillbaka till mig.
Efter förberedelser flyttade jag till deras land. Jag lever ett enkelt liv i en delvis farlig miljö. Men jag befinner mig där jag vet att Gud vill ha mig. Så jag trivs.

Jag kan inte bo själv här utan måste vara inneboende i en familj. Här måste man jobba långsiktigt och med tålamod. När någon kommer till tro är det inte ofarligt att gå ut och berätta. I mitt arbete med att lindra nöden här får jag hela tiden nya kontakter. Det har tagit lång tid att bygga upp förtroende, men nu har jag kontakt med många. När en kvinna kom och ville döpa sig visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Här finns ju inget vatten alls. Då kom vi överens om att gå till byns badhus. När vi var på väg kom kvinnans syster och ville följa med. Åh nej, tänkte vi. Hur gör vi nu? Systern var inte alls troende och vi visste att hon inte skulle förstå. Men vi gick dit alla tre. Väl på plats, bad jag kvinnans syster gå ett litet ärende och så skyndade vi oss att genomföra dopet. Det kändes fantastiskt att hon efter lång tid valde att följa Jesus.

Det vatten vi dricker här hämtas upp i brunnen. Många här har blivit sjuka av vattnet och nu har jag också fått samma symptom. Jag vet att min ork avtar och att mina dagar är räknade, så jag är lite frimodigare nu med att berätta om den jag tror på. När jag träffar folk från andra länder får jag ofta frågan om vad jag behöver. De tycker ju att det verkar väldigt spartanskt att bo här i öknen. Jag brukar svara dem: En sak vill jag. Det är att du ber för ”mitt” ökenfolk! Det är allt.

Mahmoud lät fingrarna löpa över tangenterna. Först lite trevande sedan alltmer bestämt.  Hela hans inre anade att det som nu höll på att hända var livsavgörande. Nej, han anade inte. Han visste! I det chattforum där han spenderat ganska mycket tid på sistone formade han nu orden. ” Nu har jag bestämt mig…”, så började han sitt meddelande.

Vägen fram till detta ögonblick hade inte varit spikrak. Att det var så här det skulle sluta, hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig när han och familjen lämnade sitt hemland. Flykten, avskeden, tårarna och längtan efter frihet hade helt förändrat familjens liv. Nytt språk, nytt land, nya vänner. Eller vänner förresten, Mahmoud hade mest spenderat sina dagar hemma i den enkla lägenheten. Både njutit av ensamheten och plågats av den. Hans fru Roulla hade varit den som knutit nya vänskapsband. Hon hade sökt sig till den muslimska gruppen i staden och undervisade Koranen i moskén.

Mahmoud hade aldrig varit så religiös, han hade kämpat för annan frihet och det hade gjort att de nu var flyktingar i den europeiska migrationsstatistiken. Under de långa, ensamma dagarna hemma hade TV-tittandet blivit Mahmouds enda sällskap. De kristna kanalerna sände dygnet runt och de hade blivit en del av hans vardag. I slutet av programmen var det alltid en inbjudan till att själv bli en kristen och då stängde han alltid av. “Jag drogs till programmen, men att jag skulle bli en del av det de kristna talade om var alltför fjärran”, berättar Mahmoud.

“Jag kommunicerade med de kristna, ställde mina frågor på chattforumet, någon gång ringde jag och samtalade med en man på telefon. Jag fick Lukasevangeliet sänt till mig och började läsa. Började förstå mer och mer. Jag längtade och förstod att den frihet jag längtade efter inte fanns där jag sökt den tidigare.” Mahmoud hade bestämt sig. Den här gången skulle han inte stänga av när frågan om han själv skulle bli en Jesu efterföljare ställdes. “En till synes helt vanlig dag var jag framme vid ett beslut. Jag var uppkopplad på de kristnas chatt och jag skrev klart mitt meddelande: ‘Nu har jag bestämt mig. Jag vill bli en efterföljare till Jesus. Nu!’”

Mariam som kommer från ett land i Nordafrika har just kommit hem från en resa.
-Jag har mött troende från andra länder, berättar hon. Jag tror det är en förberedelse för uppgifter som ligger framför. När Guds folk möts förbereder han oss för tillväxt.

Vägen hit har varit allt annat än rak och enkel för Mariam.  Hon växte upp i en vanlig nordafrikansk familj.
-Vi var muslimer och jag lärde mig tidigt att be, berättar hon. Jag kände mig ofta besviken över att jag inte räckte till inför Gud. Jag ville verkligen nå fram. Frustration tilltog när förvandlingen jag längtade efter uteblev. En gång bad jag i 40 dagar för att få lära känna Gud, men inget hände.
När Mariam var i 20-åldern kom hon i kontakt med en nordamerikansk familj.
-De var helt fantastiska och jag imponerades av deras godhet i kontakten med andra människor. De gjorde ett otroligt intryck på mig! När jag förstod att de var kristna blev jag livrädd. De går ju mot en säker undergång, tänkte jag. Jag försökte få dem att säga den muslimska trosbekännelsen. Jag ville till varje pris rädda dem.  I de här samtalen berättade de för Mariam att det var Jesus, som förvandlat deras liv.
-Jag frågade hur jag skulle få tag på mer undervisning om den där Jesus de talade om. När de hänvisade till Bibeln blev jag mycket förvånad. Det var ju den boken jag lärt mig var korrupt och förvriden. Jag började läsa Bibeln för att kunna vägleda den här familjen till min sanning.
Mariam förväntade sig en korrupt version av Koranen – men hon upptäckte att detta var en helt annan bok!

-Ju mer jag läste, desto mer ville jag bli en kristen. Det beslutade jag mig för redan innan jag förstått texterna om Jesu död och uppståndelse. Läsningen ledde mig fram till Frälsaren! Jag blev en troende i hemlighet. Till slut blev det ohållbart! Jag tog mod till mig och berättade för pappa vad som hänt mig. Mariam som trodde att hon kom med en nyhet fick svaret: ”Jag vet, jag har sett din förändring.”

-Konsekvensen i vår hederskultur var att jag fick bryta med min familj. Jag hade ju dragit vanära över dem jag älskade mest, men jag kunde inte lämna min tro på Jesus. Jag blev mycket ensam under denna period. Familjebanden är djupa och nu slets vi isär. Det var tufft! Jag ansågs vara oren!
Mariam vill ändå inte anklaga sin familj på något sätt.

-De gjorde det de förväntades göra.
-När jag hamnade i ett förhör hos polisen för min kristna tro lät de mig förstå att min frälsning fick negativa konsekvenser för min familj. Jag fick till exempel höra att min pappa inte kunde befordras på sitt jobb för att jag blivit en kristen. Jag minns att jag sade till förhörsledaren – ”Ni får inte skada Honom. Rör honom inte”.
De enstaka gånger Mariam träffade sin familj försökte hon att inte visa aggression.
– Men när jag inte fick ta farväl vid min mormors grav var känslorna starka. Jag var förskjuten! Jag tröstades av kristna vänner och av bibelläsningen. Det var en riktigt tuff tid!
När det var som jobbigast tog en kompis med henne på en utflykt och delade berättelsen om Felicitas och Perpetua. Två unga kvinnor, en adelsdam och hennes slavflicka, som kom till tro i Karthago  på 200-talet och fick plikta med sina liv.
-Jag förstod då att jag inte var den första som fick lida för min tro i denna del av världen.
Efter några år hamnade Mariam familj i en riktigt stor kris och hon fick rycka in och lösa en situation som krävde samarbete.
-Vi sade inte så mycket, men medan vi löste frågorna kunde jag visa min kärlek och respekt för pappa. Hedern upprättades både mellan oss och inför andra människor. Han var stolt över mig på ett naturligt sätt. Jag är så glad att vår relation är hel igen. Jag kallar det befrielse!
Förutom familjeberättelsen finns det också en berättelse om hur en bönegemenskap och församling växt fram under åren.

-Idag är jag helt beroende av min familjs hjälp i församlingsarbetet. De är inte troende själva, men respekten är återvunnen. Deras hjälp är ett Guds under!
Församlingen möts varje vecka nu.
-Vi kan dela Guds ord och be. För det mesta möts vi i smågrupper. Men ibland kan vi mötas flera smågrupper tillsammans och då kan vi vara upp till 100 personer.
Sedan den arabiska våren har friheten ökat i Mariam land. Till exempel kan en kristen kvinna nu gifta sig med en man från ett annat land utan att han måste avlägga en muslimsk trosbekännelse.
-Jag tycker att känslan av kontroll och angiveri har klingat av. I vår del av världen fanns det ju församlingar de första århundradena efter Kristus, men när islam kom så överlevde inte kyrkorna. Visst fanns det enstaka troende i vissa folkgrupper. Men det är dags för kyrkans återtåg!

Mariam dröm är att kunna registrera en kyrka och skaffa en byggnad. Hon tror att det just nu är en tid av möjligheter.
-Nu kan vi som är troende inte krypa ihop, utan behöver visa tro och mod. Några kommer alltid tro att det är svårt eller omöjligt! Men jag har sett Gud göra stora under och jag tror att det kan hända igen! Gud har saker i beredskap för oss. Jag ser ju att det samlas fler och fler troende med goda positioner, utbildningar och inflytande. Nu är det möjligt att ta steg framåt för församlingen.
Mariam säger att hon och hennes kristna medsyskon behöver förböner från Sverige.
-När vi samlas till ledardagar och planeringar önskar vi ert stöd. Vi ber för vår nation att Hans rike skall kunna bryta fram mer och mer.

Mediakartan förändras. Mönstren för hur media konsumeras förändras ständigt. I Sverige idag spenderar en tonåring nästan fyra timmar på sociala medier. Varje dag!

I flera av IBRAs regioner ligger den digitala utvecklingen fortfarande i startgroparna. Där radio och TV fungerar idag beräknas de digitala plattformarna explodera, snabbare än vad vi sett i Sverige. Söder om Sahara beräknas många gå direkt från FM-radio till smarta telefoner. I Nordafrika ser vi det redan hända. I de större städerna är Wi-Fi uppkopplingar på plats och det digitala livet väller fram även i mindre städer och byar med rekordfart.

Då blir frågan: Ska vi ta chansen att producera det som skall bli den första Facebook-sidan man följer, den första appen man laddar ner, den första Youtube-kanalen att titta på?
Vi förbereder för att ligga i framkant med att berätta om Jesus på de nya media-plattformarna. Vi vill göra det möjligt för någon att kunna gå från “like” till lärjunge.

Kyrkans historia i Nordafrika

Efter påsken i Jerusalem fick evangeliet snabbt fäste och de första århundradena i kristendomens historia i Nordafrika förföljs kyrkan samtidigt som den växer stadigt. Men när kristendomen blivit statsreligion i Romarriket verkar församlingsrörelsen mattas av. Landet låg öppet, förutsättningarna var på plats för en evangelisationsvåg, men kyrkan hade satt fokus på interna konflikter. Striden stod mellan den lokala donatistiska rörelsen och den katolska kyrkan som styrdes från Rom.

När islam breder ut sig på 700-talet har församlingarna inte kraft nog att överleva i Nordafrika. I exempelvis Syrien och Egypten överlever de nationella kyrkorna ända in i vår tid. Men i Nordafrika kom kyrkan att utplånas. Det vi ser ske idag är ett nytt kapitel i kyrkohistorien. De församlingar som växer fram är också i varierande grad förföljda. Men historien har visat att den förutsättningen inte behöver vara hinder för tillväxt.

En gåva just nu gör att mediateamen kan få den utrustning och träning som behövs för att ligga i framkant på sociala medier när Nordafrika digitaliseras, när Västafrika kopplas upp, när Östafrika gör den mediavandringen som vi sett i vårt eget land.
Vi kan tillsammans göra den digitala revolutionen livgivande! Ditt bidrag är avgörande.

Vi befinner oss mitt ute i bushen i Mali. Stefan Baronowsky videofilmar en familj som nyss kommit till tro, låtit döpa sig – ungefär samtidigt som femte och sjätte barnet kommit till världen.

Till sin fru hemma i Stockholm berättar han i ett sms om ”starka vittnesbörd, fyra punkteringar och en glödhet natt i en hydda med minst 35 grader på termometern…”

• Vi fick traska någon kilometer över en åker för att komma fram till hyddorna där den nyfrälsta familjen bodde, berättar Stefan, som åkte till Mali i Västafrika för att dokumentera IBRAs arbete i ett av världens fattigaste och farligaste länder, där kidnappningar är vardagsmat och medellivslängden ligger runt 50 år.
• Här får man handgripliga bevis för att tron verkligen fungerar i praktiken, konstaterar han.

Familjen som vi just mött bortanför den torra åkern har muslimsk bakgrund. Av en händelse började de lyssna på IBRAs FM-sändningar i regionen där de bor. En lokal pastor från en grannby talade så engagerat att de kontaktade honom för att arrangera ett personligt möte.

• Mannen och kvinnan i familjen fick frid och ro i själen när de bad om frälsning. Dessutom förbättrades deras hälsa som svar på förböner. För mig blev det ett handgripligt bevis på att det vi tror på verkligen fungerar.

För några månader sedan hade Stefan Baronowsky inga planer på att åka som videofilmare till Afrika.

• Men jag hade mött IBRA-chefen Pontus Fridolfsson i min hemförsamling Filadelfia i Stockholm. Från honom fick jag en allmän fråga om jag var beredd att göra lite videojobb för IBRA.

Inte förrän helt nyligen blev planerna plötsligt konkreta, berättar Stefan:

• Jag gjorde några upplevelser i mitt eget liv som ledde mig fram till ett konkret löfte till Gud: ”Om du hjälper ur de här svårigheterna så vill jag göra allt vad jag kan för ditt rike…”

När förfrågan kom om att resa med till Mali tvekade han inte en sekund. Även om det är ett resmål som svenska UD avråder resor till, så ville Stefan hänga på med sina kameror.

• Jag är väldigt intresserad av att använda ny teknik för att spela in rörlig bild. Hittills har jag mest jobbat med projekt inom Filadelfias ram, som t ex promotion för föreställningen ”72 timmar” i samband med påsken.

Stefan Baronowskys filmer och videopresentationer ger ett professionellt och engagerat intryck. Ändå är IT-insatserna en bisyssla för honom – vid sidan om det ordinarie jobbet som VD för ett auktionsföretag:

• Jag är VD och delägare i ett bolag som värderar och säljer tillgångar åt konkursförvaltare. Det kan gälla allt från fordon och maskiner till entreprenadutrustning och IT-prylar.

Men en hel vecka i maj månad tog Stefan Baronowsky semester från sitt VD-jobb och följde med ett IBRA-team till Mali i Västafrika. Målet var att dokumentera omvändelser bland före detta muslimer.

• Vi intervjuade ganska många personer som lyssnat på IBRAs sändningar via FM-radio i Mali(ungefär som Radio Stockholm eller Radio Jönköping). Många av dessa lyssnare bestämde sig sedan för att kontakta radiostationen för att få veta mer om kristendomen. Ofta ledde dessa kontakter fram till både personlig tro och dop, berättar Stefan.
• Det märkliga är att muslimerna ofta har en ganska positiv syn på de kristna i Mali. Vi besökte en muslimsk ledare i en by långt ute på landsbygden. Han bad för oss i IBRA-teamet och skänkte oss en levande tupp som bevis på sin uppskattning!

Stefan har hittills inte varit engagerad i missionsarbete i sin egen församling. Men upplevelserna i Mali har gett blodad tand:

• Nu är jag sugen på mer. Jag vet ärligt talat inte vad det kan bli. Men jag är ganska handgriplig och nu vill jag försöka redigera materialet som vi filmat på ett sätt som engagerar många fler människor för mission. Jag är ingen talarstolsmänniska, men jag tror att jag kan sprida budskapet genom det jag filmar och redigerar så att det skapar intresse.

Det var under en lunch tillsammans med folk från IBRA som resan till Mali först diskuterades. När Stefan sedan började googla på det västafrikanska landet upptäckte han att det fanns mycket våld och terror där.

• Men det fick mig faktiskt inte att rygga tillbaka. Jag bestämde mig för att lita på Gud. När vi väl kom till Mali märkte vi faktiskt ingenting av några våldsamheter. Vi mötte många intressanta och vänliga människor. På andra håll finns det djupa motsättningar mellan kristna och muslimer, men i de delar av Mali som vi besökte verkade muslimerna vara ganska positivt inställda även när folk lämnade islam och blev kristna.

För Stefan har det varit självklart att ställa upp utan ersättning för IBRA-insatsen i Afrika:

• Jag känner att jag vill ge något tillbaka till Gud. Jag ser fram emot att få återuppleva allt jag varit med om när jag nu ska ladda ner materialet i klippbordet. Den här resan har verkligen öppnat mina ögon för vad den kristna tron kan betyda i ett av världens fattigaste länder.

Radio, film och så småningom Internet är fantastiska verktyg i ett land som Mali, där bara 25 procent av befolkningen kan läsa och skriva. Där är ljud och bilder helt oslagbara när det gäller att berätta om vad tron på Jesus kan betyda.

Trots extrem torka och brist på vatten döps sex unga människor till Kristus mitt framför våra ögon i en by söder om Malis huvudstad Bamako. I kyrkans dopgrav har man fått ihop några decimeter djupt vatten och dopkandidaterna  tvingas ställa sig på knä för att pastor Paul ska lyckas doppa dem helt i den knappt halvfyllda dopgraven.

Men glädjen är det inget fel på, trots att fem av de sex nydöpta har muslimsk bakgrund och därmed kan förvänta sig trakasserier och kanske förföljelse på grund av sin nyvunna, kristna tro.

• Jag har beslutat att följa Jesus, sjunger de med inlevelse på stamspråket Bambara när de kommer upp ur dopgraven i den lilla lerkyrkan på landsbygden.

Vi åker runt i byarna runtomkring tillsammans med pastor Paul, som just förrättat dopet i den tryckande värmen – mitt under torrperioden i Mali. I tre av byarna, som vi besöker, finns små kyrkor där nybildade församlingar har sina möten. Ingen av de här församlingarna har mött hårdnackat motstånd från den muslimska majoriteten.

• Den mest positiva reaktionen möter vi i en by, som ligger cirka sju mil från ”centralorten” där pastor Paul bor och verkar.

Här tas vi emot av en byhövding som samtidigt är muslimsk ledare. Han är vänlig och har en avspänd relation till den lilla kristna församlingen och dess 30 medlemmar. När vi kommer på besök ber han en välsignelsebön till Allah för oss. Som bevis på sin uppskattning överlämnar han därefter en livs levande tupp till gästerna från Sverige!

• I en närbelägen by har muslimerna ställt krav på den kristna gruppen, som bildats ganska nyligen. De har förklarat att de inte vill ha någon ”kyrka” i sin by vid sidan om moskén. Däremot får de gärna kalla sin byggnad för ett ”bönhus”. För den lokale pastorn är det inget problem.
• Människor här kommer till tro på Jesus. Två av de sex nydöpta kommer härifrån. Vi har aktiva bibelgrupper här och jag tror att vi snart kommer att fördubbla medlemsantalet i vår grupp. Då ska vi bygga en större lokal, även om vi inte får kalla det kyrka, säger den lokale pastorn Solama.
• I den tredje byn som vi besöker möter vi en kristen man, som flyttade dit för några år sedan. Först blev han motarbetad av muslimerna i byn, men med stöd från pastor Paul – som redan var känd i byn från radiosändningarna – kunde församlingen bildas.

Idag har församlingen en liten kyrka, som invigdes 2015. Flera kristna har flyttat till den här byn och muslimerna har nu en mer positiv inställning. Fler invånare innebär nämligen att byn utvecklas rent ekonomiskt och det är viktigare än konfrontation med kristna.

Ett land, där 95 procent bekänner sig till islam, brukar vi kalla för ”stängt”. Men Mali i Västafrika står vidöppet – trots att nästan alla är muslimer! Här finns kristna radiosändningar på 30 starka FM-stationer och en lokal församlingsrörelse som har stor frihet att leda människor till tro och dop. Följ med till en familj som bor i en lerhydda rakt ute i bushen som är ett levande exempel på de öppna dörrarna i Mali just nu!

Minibussen kör så långt det går, men sista delen av resan sker till fots över jamsfälten. En familj med sex barn tittar nyfiket på oss när vi kommer. De skiner upp igenkännande när de upptäcker den lokala pastorn, som vi har med oss. Under den heta solen får vi höra deras berättelse: En tid av sjukdom och osämja präglade vår familj. Jag var så frustrerad över hur mitt liv utvecklades, berättar pappan. Stämningen här hemma var riktigt jobbig och inget tycktes gå vår väg.

I basttaket hänger en radio med tejpade sladdar. Strömmen kommer från ett gammalt bilbatteri. Det var när familjen strölyssnade på den lokala FM-stationen som en röst plötsligt fångade deras intresse: Vi hamnade av en tillfällighet på pastor Pauls program. Vi bestämde oss för att kontakta honom, eftersom vi blev berörda av det han sa. Jag åkte till byn för att träffa honom. Programmen på radion lärde oss mycket. Vi lyssnade ofta. Vi började be till Jesus om hjälp, eftersom vi behövde en förändring i våra liv. Vi fick förbön och det blev mycket bättre med vår hälsa.

Kvinnan i familjen berättar att hon en dag kände en påtaglig närvaro på gården utanför hyddan av en man som höll fram en bok.

Mannen sa ingenting men hans närvaro var mycket påtaglig, berättar kvinnan: Jag förstod att det var Jesus och jag bestämde mig för att ta emot honom i mitt liv. Efter ett tag bestämde min man och jag oss för att bli döpta.

Blev det någon skillnad efter omvändelsen och dopet? Ja, säger mamman och pappan. Det största skillnaden är att vi har fått bättre hälsa. Vi känner också frid och ro på ett nytt sätt. Vi har också fått ett större förtroende för varandra.

Familjen bor i en enkel hydda mitt ute på en åker. Det finns igen väg fram till huset – man måste promenera ungefär en kilometer över åkrar för att komma fram till deras hus. Vi äger inte marken men vi har fått tillåtelse att odla på den. Tidigare hade vi flera kor, men de dog av förgiftning. Nu finns höns, kycklingar och en åsna.

Marcus Svedman, ansvarig för IBRA-arbetet i Västafrika, förundras över det som händer i Mali just nu: ”Nästan alla är muslimer i det här landet. Tyvärr förekommer både kidnappningar och terrordåd. Ändå har IBRA möjligheter att sända Guds ord rakt in i hemmen och hyddorna med hjälp av 30 starka FM-stationer!”

I ett område söder om huvudstaden Bamako har 120 personer nyligen döpts som ett direkt resultat av vårt arbete, säger Marcus Svedman.

• När vi besökte Mali nyligen fick vi vara med om att sex nyfrälsta döptes till Kristus i en liten bykyrka ute i bushen. Fem av de nydöpta har muslimsk bakgrund. Visst kommer de att utsättas för problem, men ändå accepterar muslimerna att vi verkar öppet i ”deras” land!

Marcus Svedman konstaterar att den stora öppenheten i Mali gäller just nu: trots att IBRA-programmen lockar människor till kristen tro så protesterar inte den muslimska majoriteten:

• Just nu har vi en historisk chans att nå Malis 18 miljoner invånare. Vi behöver sända våra program flera dagar i veckan och vi skulle nog kunna sända på ytterligare 20 FM-stationer som står öppna för oss – bara vi vill, säger Marcus Svedman.
• Nu behöver vi gasa på i Mali! Om vi satsar en miljon kr extra per år kan vi öka till dagliga sändningar, lägga till något mer språk, och komma in på ytterligare 20 nya FM-stationer i Mali, inklusive en mycket populär FM-station i huvudstaden Bamako. Trots att islam dominerar släpps vi in och når onådda folkgrupper som aldrig hört talas om Jesus, eller i alla fall har väldigt begränsad tillgång till evangeliet. Vi har en historisk chans att bryta ny mark i Mali tillsammans med en spirande, nationell församlingsrörelse.

Radio har en stark ställning i Malibefolkningens vardag: mindre än var tredje invånare kan inte läsa eller skriva och därmed blir den talade kommunikationen viktigare än det som skrivs.  Under några dagar reste vi runt i Mali och mötte massor av människor som fått sin första kontakt med Jesus via radion. Dessa kontakter kopplas sedan direkt till lokala pastorer, som undervisar och för människor till personlig tro.

• Idag sänder vi inte på den största stationen i Bamako av ekonomiska skäl, säger Marcus Svedman. Denna FM-kanal når en stor del av huvudstadens två miljoner invånare, men hittills har vi sagt nej på grund av att vi saknar pengar till en sådan utökning. Nu vill vi gärna satsa också på den stationen också för att vi ska nå längre.
• Vi sänder också på andra håll i landet, t ex Mopti, Timbuktu och Gao. Där är vi helt beroende av våra nationella medarbetare, eftersom få från västländerna vågar åka till dessa oroliga områden.

Det var i Timbuktu – cirka 100 mil norr om huvudstaden Bamako – som svensken Johan Gustavsson blev kidnappad, och satt sedan fången i över fem år innan han släpptes.

• Vi behöver utöka produktion och uppföljning i landet för att klara kvalitet och programutveckling när lyssnarfrekvensen stiger, säger Marcus Svedman. Satsar vi en halv miljon kronor extra per år kan vi utvidga radiolyssnandet rejält.
• Frågan är om det finns så många muslimska länder som både tillåter kristen påverkan i sina radiokanaler – och samtidigt har en hyfsat organiserad lokal församlingsrörelse, som kan ta hand om frukten. Vi behöver arbeta medan det är möjligt, säger Marcus Svedman.

En jordbävning under tonårstiden triggade sökandet efter verklig mening i livet för Ismail.

Jag växte upp i en måttligt religiös familj. Vi var som muslimer i Turkiet är mest. Min familj gick bara sporadiskt till bönen. När jag på allvar började söka mig djupare in i islam blev jag avrådd av min familj.
För att inte grusa deras förhoppningar började jag studera arabiska och Koranen i hemlighet.

Jag kom med i en mycket sluten gemenskap där vi studerade Koranen bakom fördragna gardiner för att ingen skulle se oss. Inledningsvis gillade jag det verkligen. Alla i gruppen tog tron på största allvar. Det hade jag saknat! Efter ett tag tyckte lärarna att jag frågade för mycket. De kunde inte svara men jag nyttjade den här tiden i att lära mig undervisa. Till slut fick jag rådet att åka hem. Lärarna sa: ” Vi kan inte lära dig mer, dina frågor drar ner moralen i gruppen.”

Precis då ringde en vän till mig från Syrien. ”Jag har hyrt ett hus här för att plugga arabiska – då kanske vi kan förstå Koranen tillsammans”, sade han. Han ville att jag skulle komma och plugga med honom. Jag var snabblärd på språk och han behövde mig. Gratis husrum mot lite läxläsningshjälp lät som en bra deal. Innan kriget bröt ut var det mycket lätt att resa in utan visum i Syrien.

Jag pluggade, åkte runt i moskéerna, lyssnade och lärde. Precis när kriget i Syrien bröt ut var jag klar med mina studier. Men jag hade inte hittat svaren. 

Med den besvikelsen återvände jag hem till Turkiet och försökte söka jobb. Den mest logiska yrkesinriktningen med mina studier var att bli en imam.  Jag ägnade ytterligare ett år åt arabiskastudier och lärde mig citera Koranen utantill.  Inuti anade jag att detta nog ändå inte skulle besvara min längtan. Under året av arabiska studier såg jag att det också gavs kurser i hebreiska språket. Jag anmälde mig till den kursen också av rent språkintresse. Träffade där en annan kille som pluggade året över mig. Våra samtal snurrade mest kring vardagliga frågor. När den killen halkade efter i sina studier kom vi att hamna i samma klass. Vi började prata allt djupare om tron och jag fick ett Nya Testamente av honom. 

Jag började läsa och kom till avsnittet där Jesus hänger på korset och ropar till Gud: ”I dina händer överlämnar jag min Ande”. Då blev jag riktigt irriterad! Att Gud skulle kunna prata med sig själv utmanade min idé om EN Gud.

Strax därefter kom jag till Första Mosebok i mina hebreiskastudier.  När jag kom till ordet för Gud i skapelseberättelsen förändrades allt.  Gud var på hebreiska ELOHIM och är en pluralform. Den dagen, i ett enda ögonblick, föll allt på plats för mig. Min ilska gav vika för en insikt om att Gud – ELOHIM – visste exakt vad han gjorde från början. Hela bibeln fick sammanhang och Guds frälsningsplan begriplig för mig. Den dagen tog jag emot Jesus. 

Sedan dess har jag fått växa i min tro och är nu med i uppföljningsarbetet för TV-sändningarna på  Kanal Hayat. Många längtar och hör av sig och jag har privilegiet att få samtala med andra om vem Gud är för varje människa. 

När jag själv upptäckte Guds existens och att löftena stämmer genom hela bibeln blev jag född på nytt. Det vill jag att fler skall få del av.