Det är en välbärgad man som lever här. En djurälskare, en fågelvän, en livsnjutare och estet. Jag har aldrig sett något liknande. National Geographic borde komma förbi. Nytt är det också. ”Muslimerna från grannkvarteret brände ned mitt förra hus”, säger han. Denna rika man hade råd att bygga upp det igen. ”Min far var en stor man i staden. Han begav sig på pilgrimsfärd till Jerusalem”, säger han. Förmögenheten har gått i arv. Precis som pieteten. Mekades förklarar vad som hände den tidiga vårdagen 2011. Fyra dagar innan, den 4 mars 2011, hade kyrkan i byn Sol blivit nedbränd och jämnad med marken av hundratals muslimer. Jag hade pratat med Samuel Tadros om den episoden ett par dagar innan. Då de unga i sopstaden utgör en av Egyptens största samlade grupper av kristna, gick de ut för att demonstrera mot myndigheternas tydliga apati inför alla de våldsdåd som kristna utsattes för. De unga gick ned till en viktig huvudväg, som löper nedanför staden, och spärrade den. Några ställde sig ovanpå bilarna med stora kors. Där är det väldigt trafikerat, så informationen om de kristna orosmakarna spred sig snabbt.
Två timmar senare samlades, enligt Mekades, tusentals unga muslimer på andra sidan. Armén kom dit med stridsvagnar. ryktet uppstod att de kristna hade kidnappat två flickor och slitit av dem kläderna. Det var inte sant, men det triggade de attackerande muslimerna från grannkvarteren. Det finns inspelningar på dessa strider. Man ser de unga kristna på en bro som löper över huvudvägen. På bron står ett par stridsvagnar. Från motsatta änden av bron kommer en folkhop rusande mot de kristna. Man hör skottlossning och de kristna börjar hastigt fly tillbaka till sopstaden. Enligt Mekades blev de attackerade med flaskor, syra och tung ammunition. Man ser att armén inte hade det ringaste intresse av att stoppa det lilla borgarkriget i Kairos utkant. ”De tittade bara på, medan mördandet pågick”, berättar Mekades.
När skjutandet upphörde bröt sig de muslimska gärningsmännen in på området och brände ned sex fabriker och åtta hus. På bilderna som är tagna efteråt är det som att blicka ut över en krigsskådeplats. Familjen Mekades hus var det första som sattes i brand. ”De var för många. Vi kunde inte försvara oss. Vi fick lämna våra hus och söka oss upp mot berget”, säger han. Duvmannen Mekades hus var det första som brändes ned under den attack som sopstaden blev utsatt för den 8 mars 2011 och som kostade 10 människor livet. ”Efter revolutionen 2011 kan inga kopter känna sig säkra”, säger han. Tio människor dödades. Nio kristna, en muslim. Man kan se två av de döda på en av inspelningarna. Den ena, en pojke som var högst 15, är skjuten från sidan, rakt i hjärtat.13 450 personer sårades. På inspelningarna ser man de överfyllda, provisoriska sjukhusen. Mekades berättar att upprorsmakarna inte slutade förrän på natten, då påve Shenuda äntligen hade lyckats övertala försvarsministern att ingripa. Det tog tio timmar. ”Armén sa att den hade velat stoppa upprorsmakarna, men när en av de unga kristna slog ned en officer hade de inte lust att hjälpa oss”, säger han.
Enligt Human Rights Watch kom de kristna på 11 muslimska män som var på väg att sätta eld på en affär. De överlät sedan fångarna till armén och lämnade namnen på de 11 till Kairos offentliga åklagare med krav på rättsliga åtgärder. När Human Rights Watch lämnade sin rapport två månader senare hade inget hänt. Det har det fortfarande inte nu, ett och ett halvt år senare, säger Mekades. Jag har hört från annat håll att sopstaden är full av vapen, men det är inget som denna man med mustasch och kjortel vill bekräfta. ”De hade maskingevär. Om vi hade haft vapen skulle vi ha använt dem. Lyssna på mig: vi kliver upp tidigt på morgnarna för att hämta avfall. Vi är inte brottslingar. Vi är inte Hamas. Vi är inte en maffia. Vi är i en bransch som betraktas som den lägsta av de lägsta i samhället. De enda vapen vi hade var glasflaskor från det avfall vi hade sorterat. Vi har tonvis av glasflaskor. Dem slungade vi efter dem”, säger han. Mekades, som ser ut att vara drygt 40, är en liten, tunn man som ger ett sansat intryck.
Han talar utan att röra en min. Man ser honom en kort sekund på en av inspelningarna, där han står på trappan till sitt nedbrända hus. Han ser oberörd ut, som en man som vet att hus kan byggas upp igen och att livet går vidare. Kanske beror hans oberörda inställning på att han är äldst och har åtta systrar. Själv fick han sitt första barn när han var 14. Idag har han tio barn. Han har redan barnbarn. Frodigheten syns överallt. En av hans söner kommer förbi en stund. Han ser ut som om han kunde vara Mekades lillebror.vi går ut på hans innergård där han håller höns, getter och duvor som han tämjer och äter. Duvorna bor i ett flera meter högt pistagefärgat, kägelformat torn med hål och pinnar i. Han tar fram en stor konservburk med foder som han kastar ut till duvorna, som sveper in honom i flaxande vingar. För första gången ser jag honom le. ”Vi är en minoritet här i landet och blir allt färre. Nu håller vi på att bli ett nytt Iran”, säger han när duvorna har flugit tillbaka till tornet igen. Det klagomålet har jag hört förut – och även i Libanon, nästa anhalt, kommer jag att utsättas för den besvärjelsen.
Recent Comments