”Idag har jag ljugit om att jag är gift”. Det är min kompis i Kairo som lättar sitt samvete för mig. Hon gillar inte att ljuga, men trakasserier på väg till och från skolan i denna gigantiska bullriga stad kan frambringa sådana små lögner från de mest samvetsgranna. Det handlar om ren självbevarelsedrift. Min vän är inte den enda tjej som känt sig trängd här på sista tiden. När hon berättar om händelsen i sociala medier kommenterar andra tjejer med stor igenkänning. Ändå har min kompis valt att flytta just hit, fullt medveten om situationen.
Orsakerna att vilja lämna detta Mellanösterns folkrikaste land skulle för en ung egyptier kunna radas upp till en lång lista. Inte minst gäller det arbete och ekonomi. Landet är ett av de fattigaste i regionen. Arbetslösheten är utbredd. Värst är det för akademiker. Man räknar med att 40 procent manliga och 50 procent kvinnliga akademiker saknar jobb. Kairo behöver inte fler goda krafter som lämnar. Kairo behöver goda krafter som vågar stanna. Som tror på förändring, som orkar härda ut. Det går att måla upp en ganska mörk bild av staden där det på dagtid vistas cirka 20 miljoner människor.
Men allt är inte mörker. Där finns också ljusglimtar. Jag tänker på de överlåtna, modiga, hängivna ambassadörer för Guds rike som vägrar att ge upp. Som trotsar den stora stadens oreda, både den synliga och den osynliga. Som är kallade till sitt land, till sin stad, till att vara ljus i mörkret. De startar webbradiokanaler, tv-produktioner, facebooksidor och bönepromenader. De älskar sina grannar, de bryter barriärer, de tror, de hoppas och de övervinner. De är övertygade om att Gud har en plan för staden som berör hela regionen, och för den unga generationen som längtar efter något nytt.
En av mina favoritplatser i Kairo är kyrkan i sopstaden. Den reser sig på berget som ett vittnesbörd om vad Gud kan göra genom enkla människor som gör sig tillgängliga för honom. Där finns många berättelser om hur Gud förvandlat liv. Där finns kvarlämnade rullstolar och kryckor, där finns män och kvinnor som vittnar om hur de blivit befriade från alkohol och drogmissbruk. Varje gång jag åker genom sopstaden för att komma till denna vackra plats slås jag av vilken förödmjukande resa jag som besökare tvingas göra. Det finns ingen genväg. Stanken av soporna tränger igenom. Jag måste se, jag måste lukta, jag tvingas ta in verkligheten. Och precis där, där mörkret känns som tätast, lyser ljuset som klarast.
Recent Comments