Från moskén till dopgraven

FOTNOT: Mannen på bilden har inget med artikeln att göra
FOTNOT: Mannen på bilden har inget med artikeln att göra

Abdessalem var runt 18 år gammal när den där gnagande känslan först infann sig. Han kände att det var något i hans liv och gudstro som saknades.

– Jag hade bett i flera år, men inget hände, berättar han. Eftersom han var muslim gick han varje fredag till moskén för att delta i den traditionella fredagsbönen. Rättrogna muslimer böjer knä inför Allah fem gånger om dagen, men det är oftast bara en gång i veckan som man besöker en moské. Abdessalem fick höra att det skulle medföra större välsignelse om man vid flera av bönetillfällena gick till moskén och där förrättade sin bön, då det visade på större hängivenhet.

– Jag började gå en gång om dagen, och tillbringade så småningom allt fler av dagens fem bönestunder i moskén. Men trots mina strävanden upplevde jag ingen skillnad. Hur hade han möjlighet att tillbringa så mycket tid i moskén? Abdessalem förklarar att om man bara är tillräckligt hungrig efter att få möta Gud, då finner man den tiden. Han började stanna kvar i moskén mellan de två sista bönetillfällena – det fjärde och femte – varje kväll. Han studerade Koranen och gjorde goda gärningar. Efter en tid började han misströsta.

– Jag började säga till Allah i mina böner: Om det är något som är fel, visa mig! Men tystnaden var kompakt. En dag i början av april 1991, under en av hans dagliga bönestunder, hörde han plötsligt en klar röst tala till honom: Detta är inte den sanna vägen.

Han visste inte varifrån ljudet kom, det var inte någon annan i närheten. Abdessalem förstod ingenting. Varifrån kom rösten, och vad kunde budskapet betyda? Vid de följande bönestunderna återkom samma budskap varje gång han föll på knä för att inleda sin bön. Detta är inte den sanna vägen. Under en hel månad fortsatte han att höra samma ord, fem gånger om dagen, och till slut ville Abdessalem inte be mer.

– Efter en månad med de där orden ringande i öronen ville jag inte be längre, berättar Abdessalem. Jag sa till Allah: Jag vet inte vad den här rösten är för något, men om jag ska tillbe dig så vill jag göra det av hela mitt hjärta, och det kan jag inte längre.

Så jag slutade. En vecka senare gick han in på sin brors rum. Brodern hade många böcker, och Abdessalem brukade gå dit när han ville ha något att läsa.

– Jag tog på måfå en bok ur hyllan. Det var en bibel. Men jag visste inte vad det var för bok. Min bror sa: Det är en bra bok. Jag bläddrade lite i den, men när min bror berättade att det var de kristnas heliga bok kände jag mig illa till mods och satte tillbaka den. Jag ville inte ha något med kristendom att göra. Jag var ju muslim.

– Två dagar senare gick jag återigen in på min brors rum för att välja ut en bok att läsa. Den gången råkade jag välja Injil – Nya testamentet. Jag började läsa och upptäckte efter ett tag att det ju var en kristen bok. Men denna gång satte jag inte tillbaka den, min nyfikenhet var väckt. För varje blad jag vände kändes det som om en stämpel på insidan slog fast: Detta är sanningen! Detta är sanningen!

När Abdessalem kom fram till kapitel 24 i Matteus evangelium beslöt han sig för att det var Jesus han ville följa. Nu började en helt ny tid. Abdessalem inledde en korrespondens med kristna missionärer, och kunde på så sätt växa i sin tro. Ett år senare lät han döpa sig. Efter ytterligare några år startade han och några andra kristna en liten församling i sin stad. Genom kontakten med olika kristna medieorganisationer började han så småningom sköta uppföljningen av lyssnare som sökt kontakt. Det var på så sätt han kom i kontakt med IBRA. Han och några andra IBRA-medarbetare började spela in radioprogram som förkunnade evangelium. De gjorde också program där människor i deras land som kommit till tro berättade sina vittnesbörd, och program som uppmuntrade till församlingsplantering. De bildade dessutom ett bönenätverk som regelbundet samlades på olika platser i landet för att ropa till Gud om väckelse. Och de fick se frukt av sitt arbete; fler och fler små men växande församlingar startades runt om i landet. I dag leder Abdessalem den nationella församlingsrörelsen. Men säkerhetspolisen håller ögonen på Abdessalem och hans vänner. Ett år blev han inkallad till förhör 17 gånger. Men flera gånger har förhören lett till att han fått vittna – för polismannen!

Att IBRA får ha medarbetare som Abdessalem är en stor välsignelse. Han är överlåten, hängiven och frimodig, och hans bruna ögon glittrar av kärlek. Vem som äger hans hjärta råder det inga tvivel om.

Ge ett bidrag