Inte ens deras närmaste vet

IBRA_Pashto_teamet

Alla tror att de jobbar som banktjänstemän, kontorsassistenter eller försäljare. Inte ens deras närmaste känner till att de producerar kristen radio på Pashto som sänds över Pakistan och Afghanistan.

”Det är för farligt att berätta och det är säkrare för våra närmaste att de inte vet något”, säger teamets ledare Kareem.

I Pakistan räcker det med att vara kristen för att varje dag leva under ständiga trakasserier och dödshot. Den kristna minoriteten i Pakistan är ständigt utsatt för hot och trakasserier av islamska extremister. Härom året sprängdes en kyrka. 81 dog och ett hundratal blev skadade. Ett kristet par, som anklagats för att ha bränt ett exemplar av Koranen, blev trakasserade och torterade. Sedan kastades de in i en ugn avsedd för att bränna tegel. Kvinnan var gravid i femte månaden.

För muslimer som kommer till tro på Jesus går det helt enkelt inte att berätta om det för någon om man vill fortsätta leva i fred och frihet.

Eftersom det är muslimska lagar som gäller i Pakistan är de kristna i princip rättslösa. Om ord står mot ord och den ena är kristen och den andra är muslim, så är det muslimens ord som vinner gehör.

Bashar, en i teamet, blev vittne till att hans vänner blev dödade av polisen. Samma poliser anklagade sedan Bashar för att ha utfört morden.

”Jag blev arresterad. Eftersom det saknades bevis, blev jag släppt senare. De kunde säkert ha hittat skäl om de hade velat. Jag tror mer att de ville markera för mig att de kan göra precis vad de vill med mig”, säger han.

Flera tankar snurrar samtidigt i mitt huvud när jag hör Bashar berätta. Hur står man ut med att se sina vänner bli mördade? Hur hittar man modet och lusten att arbeta igen när man blivit hotad till livet på det sättet?

”Det är inget emot vad Jesus fick utstå”, säger Bashar. ”Jesus förvarnade lärjungarna om att livet som hans lärjunge innebär förföljelse.”

Men kan du inte bli irriterad över att se hur kristna i västvärlden har det så enkelt i förhållande hur ni har det i Pakistan? I Sverige är det knappast någon som riskerar sitt liv för att man står upp för sin tro. Lite gliringar på sin höjd.

”Nej, jag känner inte av den orättvisan. Vi är alla kallade att bära olika kors. Om inte kristna i väst gör sin del, kan inte vi göra vår del”, säger Bashar och uttrycker stor tacksamhet till alla dem som stöder IBRAs arbete.

Radioteamet sänder 30 minuter varje kväll på mellanvåg. Programmen är allt från familjeprogram till speciella program riktade till kvinnor. De har även två hemsidor där programmen går att lyssna till var som helst och att döma av responsen är det många som lyssnar.

”Vi har över tusen kontakter varje månad som vi följer upp”, säger Kareem.

En del av dem är mullor som blir arga över de kristna programmen. De ringer in och låtsas vara vanliga intresserade, men avslöjar sig genom att ställa frågor om varifrån programmen sänds.

”Det är sharia-lagarna som gäller i Pakistan, så om de får reda på vilka vi är, vet vi att det är fängelsestraff med tortyr som väntar”, säger Kareem.

Uppföljningen av programmen är därför mycket svår. De får över tusen kontakter i månaden och de kan bara träffa en person åt gången. Det krävs en del samtal och bedömningar innan ett sånt möte kan bli av, eftersom riskerna är så överhängande.

En av de andra i teamet, Osman, har kommit till tro på Jesus och lämnat Islam. Efter att han blivit frälst, ville han också döpa sig. För att inte bli upptäckt reste han till en annan by. Men han blev fotograferad när han döptes.

”Jag förstod direkt att jag var tvungen att fly”, säger han.

Efter många olika omständigheter kom han till Sverige där han nu fortsätter arbeta med uppföljning av de drygt tusen personer som varje månad kontaktar radiostationen efter sändningarna.

”Min uppgift är dels att svara på frågor och att sålla bland alla som ringer in så att jag inte utsätter mina teammedlemmar för någon fara. Jag har också tentaklerna ute för att hitta så kallade persons of peace, alltså de personer som är öppna för evangeliet och kan föra budskapet vidare”, säger han.

Trots att säkerhetsarrangemangen är rigorösa, känner han ibland skräck över att någon skulle kunna få reda på var han befinner sig.

”Om extremisterna från mitt land får reda på var jag är någonstans, så kommer de söka upp mig och döda mig”, säger han tvärsäkert.

Försiktighetsåtgärderna är många och för den oinvigde kan det nästan likna paranoia. Men hoten är en realitet.

Trots det fortsätter de varje dag att gå till jobbet.

”Jag tänker att jag kan dö i andra omständigheter: Tsunami, jordbävning eller i en trafikolycka. Jag kan inte sluta med mitt uppdrag bara för att det finns stora risker med det”, säger Bashar.

Någon lösning på problemet finns inte i sikte. För att förändra läget för kristna i Pakistan, behöver alla lagar ändras. Ingen tror att det i dagsläget är särskilt realistiskt.

”Ibland kan det kännas hopplöst. Det finns dagar när jag känner mig känslomässigt nere. Jag kan få för mig att det vi gör är en droppe i havet och att det ändå inte förändrar något i det stora hela. Men jag vet att det inte är lönt för mig att grubbla. Jag ser inte hela bilden, så som Gud gör. Det enda jag kan göra då är att be och fortsätta jobba, hur trött, rädd och hopplös jag än känner mig. Sen får Gud göra resten”, säger Kareem.

*Namnen i artikeln är fingerade.

Om inte kristna i väst gör sin del, kan inte vi göra vår del”. Var med du också och stötta IBRAs arbete i Pakistan så att fler kan få höra om Jesus. Bli månadsgivare idag!

Ge ett bidrag