Nyman3

Vi möter tre generationer Nyman; Fred 81 år, Jan-Erik 59 och Benjamin 30. Tre generationer missionärer, med Tanzania som gemensam nämnare. De visar en tydlig ömsesidig respekt när de pratar om missionärsrollen, kallelse och lärdomar. På frågan ”Finns det verkligen ingenting ni är oense om?” svarar de med ett stort skratt: – Näe!

1963 kom Fred och Gunnel Nyman för första gången till Tanganyika (som det hette då) med sonen Jan-Erik. Efter drygt tio år startade Fred IBRAs radioarbete i landet, något som från början även Jan-Erik engagerade sig i. Till idag är det mediemission i Tanzania och grannländerna som Jan-Erik ägnar sig åt som IBRAs regionledare. Fred och Gunnel har pendlat mellan Sverige och Tanzania och innehaft olika ansvar. Benjamin föddes i Tanzania och har i princip bott där under hela sin barn- och tonårstid. Efter några år av utbildning och jobb i Finland återvände han 2010 till Tanzania för att under ett år jobba i IBRAs musik- och ljudstudio i Arusha. De senaste åren har han och frun Rebecca bott i Sverige där Benjamin driver ett eget musikproduktionsbolag, men minst en gång om året återvänder Benjamin till Tanzania.

Tillsammans – för Gudsriket!

De här tre männen kan alla identifiera sig som ”missionärer”, men de konstaterar att synen på missionärens roll har förändrats under årens gång. När Fred var ung handlade det mycket om att göra mycket själv, ”få smuts under naglarna” och bygga upp verksamheter. Idag är de tre generationerna överens om att man som missionär framför allt bör ha en rådgivande roll och kunna mobilisera andra. En missionär måste ha visioner, vara flexibel, följa med sin tid och anpassa sig efter kulturen.

– Att dela liv, tro och passion med de människor som finns på plats är jätteviktigt menar Benjamin. Jag tror att vi som missionärer och nationella ska göra allt tillsammans ”bega kwa bega” (swahili: skuldra vid skuldra). När vi är från olika kulturer och har olika gåvor tror jag vi kan bygga Gudsriket på det bästa sättet.

De äldre håller med.

Förebilder? Ja!

– Jag har alltid sett min far som en förebild, säger Jan-Erik. Pappa har alltid varit helhjärtad, äkta. Att tjäna Gud har aldrig bara varit en tjänst för far, det har varit ett liv. Det har jag velat föra vidare till Benjamin; äktheten. Att inte eftersträva en karriär och egen vinning utan att göra det man känner att Gud vill man ska göra.

– Det kan jag skriva under på, säger Benjamin. Jag har lärt mig väldigt mycket av pappa och farfar! Jag har sett två generationer framför mig där välsignelser följt i deras spår, trots svårigheter har jag sett frukten av arbetet. Det finns massor av folk som Gud aldrig hade fått tag på om det inte funnits människor som velat gå! De har också lärt mig att Gud och familjen alltid kommer först! Jag har aldrig upplevt att missionen är viktigare än familjen. Däremot att Gud och visionen är viktigare än karriären, det egna jaget, vilket gör det lite jobbigt för mig ibland! Benjamin är den ende med en formell lång utbildning (ljudingenjör), vilket de andra kompenserat med att lära sig själva – och tro på Gud.

– Jag har litat på det som står i Psaltaren 1 om den som läser Guds ord: ”Han är som ett träd planterat nära vatten … Allt vad han gör går väl.” Det har hållit genom åren att lita på Gud! säger Fred.

– Det har jag också fått med mig, säger Benjamin. Man är så ofta otillräcklig, men det har fungerat för pappa och farfar att lita på Gud.

För-mycket-träsket

Benjamin är glad över arvet från de äldre, men finns det ingen avigsida?

– Det skulle väl vara att pappa alltid har jobbat för mycket och även jag lätt hamnar i det träsket, säger han skrattande.

– ”There is so much to do and so little time …” inflikar Fred. Ibland har väl bördan av och intresset för arbetet gjort att vi förlorat en del av gemenskapen med familj och vänner.

– Ja, det är väl lite av ett problem att vi är så passionerade för jobbet att det behövs en fru som bromsar oss, menar Jan-Erik. Det är alltid för mycket jobb och för lite folk. Men hos oss tre funkar det så att vi hittar alltid mer jobb om det kommer mer folk till arbetet.

– Ja, det är ett släktdrag som inte hoppat över någon generation, konstaterar Benjamin torrt. Och ler.

För samtliga; Fred, Jan-Erik och Benjamin är längtan att följa Guds vilja stor. Jag får aldrig veta vad de respektive fruarna Gunnel, Hanna och Rebecca säger om detta. Mer än att de ser till att de tre generationerna träffas – i Sverige eller i Tanzania – och då får arbetet stå tillbaka för gemenskap.

Kallelse vs karriär

– Redan när jag var 14 år upplevde jag en kallelse, säger Fred. Vare sig jag arbetat som evangelist, eller med litteratur och massmedia är det valspråket ”Att nå så många som möjligt, så fort som möjligt” som drivit mig. Den längtan som Gud lade ner i en ung killes bröst håller än idag, när jag är 81! När vi fick förfrågan om att starta radioarbetet i Tanzania sade Janne att samtidigt som jag och Gunnel upplevde kallelsen till detta, samtidigt upplevde han att det också skulle bli hans kallelse. Hur gammal var du då Jan-Erik?

– Det var 1973, så jag var 17-18 år då, svarar Jan-Erik. Men sen blev jag jätterädd. Jag tänkte ”Är det bara jag, eller Gud som vill detta?” Förr fanns det någon idé om att tjäna Gud skulle vara motigt, men jag ville ju! Men varför skulle Gud tvinga mig till något jag inte vill? När jag var i ”karriäråren” kunde jag snegla mot de som lyckats bra i livet, de som tjänade mycket pengar och tänka att jag hade också kunnat ha en bra karriär, men samtidigt har jag aldrig ångrat mitt val.

– Men jag tycker karriär kontra kallelse absolut är en svår fråga! säger Benjamin. Min dröm är att jobba med musik. Om man ska göra det på en hög nivå och få någon inkomst av det gäller det att gå ”all in” annars kan man strunta i det. Det är antingen det eller mission. Jag vill inte helt satsa på mission om inte både jag och Rebecca har en ”full kallelse”. Men om vi båda hör ”Nu ska ni gå!” då är jag beredd att ge upp min musikkarriär. Det skulle inte vara svårt bara jag vet när, var och hur!

Liksom ränderna aldrig går ur en zebra verkar missionen aldrig gå ur Nymans även om det just nu bara är Jan-Erik av de tre generationerna som bor permanent i Tanzania. Fred bor i Falköping och Benjamin i Strängnäs.

– Där kommer Gud att leda steg för steg, intygar farfar Fred. Gud bygger broar under oss när vi tar steg i lydnad! Personligen kan jag inte göra så mycket mer, jag är för gammal. Men i hjärtat är jag inte så gammal, konstaterar Fred.

Benjamin och Jan-Erik skrattar, eftersom de vet att farfar/pappa Fred är engagerad i Pingstkyrkans internationella café, har dragit igång ett arbete med coacher på en skola och predikar, håller bibelstudier och årligen återvänder till Tanzania. Han är missionär var han än är, en inställning som även barnbarnet har:

– Jag vet att mitt kall är musik och människor som jobbar med musik, konstaterar Benjamin. Än så länge, innan Gud säger något annat, ser jag det som mitt kall att jobba med dem här i Sverige.

Fotnot: Fred Nyman var IBRAs chef åren 1988-92.

Vi når öppna hjärtan i slutna länder

Tillsammans kan vi berätta om Jesus i 60 länder på 100 språk. Bli månadsgivare - ett enkelt och praktiskt sätt att skapa lärjungar tillsammans med IBRA.