Vinayakas liv förändrades för alltid!

Mannen på bilden har inget med artikeln att göra.
Mannen på bilden har inget med artikeln att göra.

I den indiska delstaten Karnataka bodde den unge pojken Vinayaka tillsammans med sin far, som är snickare, sin styvmor och sina styvsystrar. Vinayaka var omkring 14 år gammal när han först började lyssna på Shantosha Marga, IBRAs program på språket kannada. Han tyckte mycket om programmen, och skrev några brev till radiostationen. – Jag fick svar från radioteamet, säger Vinayaka, fast tappade själv rätt snart intresset att skriva. Jag fortsatte däremot att lyssna på programmen så ofta jag kunde. En dag ungefär två år senare, under det att Vinayaka var ute och arbetade, skulle han försöka lyfta något tungt från marken. När han böjde sig ner för att göra lyftet, kände han hur det knäckte till i ryggen och gjorde förskräckligt ont. Vinayaka ramlade omkull och förlorade rörelseförmågan.

– I två veckor satt jag hemma i vårt hus med en fruktansvärd smärta i ryggen, innan min familj kunde ta mig till ett sjukhus i närheten. Där undersökte de mig, men kunde inte göra något åt min värk. – Så snart min familj hade skrapat ihop tillräckligt med pengar försökte vi med några andra sjukhus, men ingenstans kunde de göra något. En gång kom vi till ett sjukhus där vården skulle vara gratis, och vi kände oss förhoppningsfulla. Men när vi kom dit sa läkarna att de behövde göra några röntgenundersökningar och att det skulle kosta 5000 rupies (cirka 800 kronor). Vi hade inte de pengarna, så vi fick åka därifrån utan att ha fått någon hjälp. Under två års tid fortsatte familjen att, så fort de fått ihop tillräckligt med pengar, ta Vinayaka till olika sjukhus. Ofta försökte de låna eller tigga ihop de pengar de behövde. Sakta men säkert kunde Vinayaka börja gå hjälpligt igen, men han led alltid av fruktansvärda smärtor i ryggen.

– Jag funderade mycket på hur mitt liv skulle bli, och jag kände mer och mer hur jag var som i ett stort mörker. Jag satt tyst för mig själv hela tiden och pratade inte med någon. Jag kände stor fruktan inför framtiden. Jag hade hört talas om ett berömt hindutempel inte så långt från min by, och jag fick hjälp att ta mig dit. Jag tänkte tala med prästen där för att höra om jag kunde få komma dit och bo. Kanske kunde jag göra lite enklare arbeten och få hjälp i min situation. Men när jag kom dit var prästen inte där, och jag fick en stark känsla av att jag inte var välkommen. Så jag åkte hem igen, mycket besviken. Sedan drabbades familjen av en ännu större bedrövelse. En av Vinayakas styvsystrar, som då var 22 år, begick självmord.

– Jag vet inte riktigt varför hon gjorde det, berättar Vinayaka, men jag tror att hon kände av den atmosfär av hopplöshet som fanns i vårt hem på grund av allt som hänt. Att vi aldrig hade några pengar, och att jag bara satt där hela tiden utan att säga något. Jag kände mig färdig med livet själv, fast jag bara var 18 år. Det var hemskt. Det var då Vinayaka kom att tänka på radioprogrammen han tidigare brukat lyssna till. Det hade gått ett par år sedan han lyssnat på programmen, men nu blev han påmind om vad han hört.

– Jag kom särskilt ihåg ett program som handlade om att Jesus var son till en snickare i Nasaret. Då tänkte jag på att jag också var son till en snickare och att vi hade något gemensamt, Jesus och jag. Det var ungefär fyra år sedan jag senast skrivit till programmet, men nu skrev jag igen. Jag talade om vad jag hade upplevt och hur jag kände det. Jag tänkte att Jesus kanske kunde hjälpa mig. Så fort IBRAs producent för programmen på kannada, Joseph Jamkhandi, fick brevet, bestämde sig han och hans fru för att åka och besöka Vinayaka. Det tog en hel dag att komma fram till byn och huset där familjen bodde. När de kom blev Vinayaka och hans familj oerhört förvånade över att se dem. Vinayaka sa:

– Jag betalade 2,5 rupies (40 öre) för att köpa ett frimärke och skicka ett brev till er, och ni offrar mycket pengar och flera dagar för att besöka mig. Det här förstår jag inte. Joseph Jamkhandi och hans fru förstod direkt när de mötte Vinayaka att Gud ville att de skulle ta hand om honom och hjälpa honom. De lämnade 500 rupies till Vinayaka och sa att han skulle ta bussen och komma till dem i Udupi ett par dagar senare. De lovade på stående fot att försöka hjälpa honom så gott de kunde. Några dagar senare kom Vinayaka. Jamkhandi tog då kontakt med ett av de bästa sjukhusen i staden, och Vinayaka fick träffa en läkare som tog sig an hans situation. Det visade sig att han hade fått en skada på en av ryggkotorna, men tack vare specialisthjälp kände han sig snart bättre. Smärtan var inte längre så intensiv och han kunde gå och röra sig tämligen obehindrat.

– Men det bästa av allt är att han tagit emot Jesus som sin Frälsare, berättar pastor Joseph Jamkhandi. Han är med i församlingen, och han ber och lovsjunger av hela sitt hjärta.

– Min fru och jag har bestämt att han ska få bo kvar hos oss en tid framöver. Vi vill hjälpa honom att fullfölja sin skolutbildning, och sedan får vi se vad Gud vill. Jag har fått en känsla av att Gud vill använda den här unge mannen, och jag har en dröm om att kunna skicka honom till en bibelskola när han har avslutat sin gymnasieutbildning. Några veckor senare åkte pastor Jamkhandi tillbaka till Vinayakas by och träffade hans familj.

– De kunde inte förstå varför vi visade en sådan kärlek och omsorg om deras son. Jag fick förklara för dem att det är på grund av Jesu kärlek, som bor i våra hjärtan. Vi hade ett litet enkelt bönemöte i familjens hus, och vi såg tydligt hur gripna alla var av budskapet om Jesus.

– Jag känner det som om jag fått ett helt nytt liv, säger Vinayaka. Jag är inte rädd längre, och jag tror på framtiden. Jag kan inte riktigt förstå det, men jag känner att vi hör ihop, snickarsonen Jesus och jag.

FOTNOT: Texten är hämtad ur boken ”Funnen av Gud”, utgiven av IBRA.

Ge ett bidrag